Hyllning till en dikt av okänd författare, 18 år senare

Det var sommar. Året var 1997. Det var på den tiden vi inte hade några smart phones, och det kunde dröja veckor eller månader tills man kom åt att koppla upp sig på Nätet, där en relativt liten informationsmängd fanns tillgänglig.

Jag var i Stockholm för att se min nyfödda systerson för första gången. Åkte tunnelbana och såg mig omkring (som ni minns var detta mycket länge sedan och jag hade ingen skärm att stirra på under resan). SL hade haft en poesitävling och vinnarnas dikter hade på vissa platser fått ersätta reklamskyltarna. Jag var ung och hade nyligen upptäckt poesin. Läste allt. Ryckte på axlarna. Lät blicken vandra vidare. Men en dikt nådde genom bruset rakt in i mig. Läste om och om igen. Lärde mig utantill. Särskilt sista biten: "Säg nu inte igen (tröstande) att det är vägen som är målet. Det vet ju både du och jag: Bara accelerationen mättar". Men jag älskade varje ord.

Visst var jag ung men jag litade inte helt på mitt minne. Bilder kunde jag inte ta, och inte heller leta efter texten på internet och lägga till som favorit (som ni minns utspelar sig detta för mycket länge sedan). Så jag krafsade ner dikten på ett kvitto för att kunna läsa den igen. Senare skrev jag ner den med grön penna i min poesibok. På fotot kan ni läsa den i sin helhet.

Nu är det år 2015. För en stund sedan fick jag mig tio ovanliga minuters avsaknad av distraherande ljud. Pratsamma sonen hade somnat, och jag hade glömt att ta med mig den vanligen tanketystande (och därmed ångestdämpande) ipodden till duschrummet. Vad dyker då upp i huvudet, efter så många år? Jo förstås, något jag läste för länge sedan: "Säg nu inte igen (tröstande) att det är vägen som är målet. Det vet ju både du och jag: Bara accelerationen mättar".

Tänkte:
1) Måste kolla om jag skrev ner den där dikten i poesiboken - (check)
2) Måste söka dikten på internet (det går ju nu) för att se vem som skrev den (undrar om SL ens publicerade författarens namns under?) - (försökte men hittade bara denna blogg där det står att citatet är från en Sara Robersson som jag inte kan hitta på internet)
3) Måste få denna dikt att nå fler människor, genom Facebook och/eller bloggen (det går ju nu) - (check)

Hoppas ni gillar den. Annars kan ni bara släppa, glömma och gå vidare. Så som vi brukar göra nuförtiden, när vi tittar ner i våra smart phones.

PS: Om någon vet vem som skrivit dikten, skulle jag gärna vilja veta!

Midsommarväder och värdsliga problem

Midsommar. Det enda som påminner mig här om midsommar är dagens väderprognos. Växlande molnighet med skurar, särskilt framåt eftermiddagen och kvällen. Kanske hinner jag köpa lite jordgubbar på vägen hem från jobbet?

Arbetsdagen skulle bland annat innehålla ett viktigt möte som fodrade vårdad klädsel. Bara ett fåtal rena kläder kvar i garderoben (tack vare senaste tidens ostadiga väder, då jag inte vågat tvätta och hänga ut), så jag gav mig på att dra ner fina vita byxdräkten. Ett par av mina få märkeskläder. Fick involvera maken p g a att morgonstress och påklädning av besvärligt barn inte rimmade väl med svärmoderns design av våra garderober (att hon fick välja denna då det begav sig är ett annat kapitel). Byxdräkten kom på, men barnpåklädningen fortsatte att krångla och involverade en hel del sittande på huk och på golvet med benen i kors.

Snart kom jag iväg. Med klackar för en gångs skull, det passar till byxdräkten. Gick så snabbt jag kunde och tittade varannan minut på det icke solbrända område på min vänstra handled, där klockan brukar sitta. Men eftersom den inte visat rätt de senaste dagarna (trots batteribyte) hade jag lagt den i väskan, och planerat att köpa en ny efter jobbet.

Väl framme pratar jag med en kollega, vänder mig sedan och går iväg.
- Vänta, säger hon. Ja, precis som jag trodde...
Tittar så gott det går på min bakdel som hon precis synat. Där finns ett stort hål, hela grenen gapar öppen. Bara till att knyta den vita märkeskavajen om rumpan och låtsas som ingenting. Snart ska jag iväg på vårdad-klädsel-mötet. Nye chefen ville följa med, upp och ner för broar genom staden. Fram till den viktiga personen. Kände mig givetvis varken elegant eller bekväm...

Fortsättningen på arbetsdagen visar sig innehålla ytterligare två oplanerade möten med några av mina mest betydande affärskontakter... Knyt kavajen runt midjan, knyt loss kavajen, fram och tillbaka. Inte ens när jag byter om på stranden har jag sådant bekymmer med att skyla mig.

De oväntade mötena gör förstås att jag kommer ut från jobbet senare än planerat. Jag behöver verkligen en fungerande klocka, och jag behöver verkligen ett par hela byxor. Äntligen kommer jag ut i gränden. Midsommarhimlen är regntung. Jag tittar på min bleka vänstra handled flera gånger på väg till klockaffären, för att se om jag kommer hinna till förskolan innan den stänger, och om det kommer bli med eller utan klocka och med eller utan hål i byxorna. Ångrar klackarna. Fixar klockan (det räckte med en annan batterityp). Tittar oroligt på himlen. Hittar ett par fantastiskt sköna färgglada byxor, som det visar sig vara reapris på. Regnet börjar skvala. Fötterna halkar omkring inne i sandaletterna. Efter en halvtimmes snabb promenad kommer jag fram till förskolan. Min son är sista barnet kvar. Byxorna håller på att ramla av (tog en stor storlek så de inte skulle spricka, och hade inte haft tid att kolla hur de egentligen skulle knytas). Men vilken lycka! Hade fixat allt det värdsliga. Och fått nya byxor. Men det bidde inga jordgubbar.

Glad midsommar till alla som firar (och oss andra med)! Trevlig helg!