Jag var i Stockholm för att se min nyfödda systerson för första gången. Åkte tunnelbana och såg mig omkring (som ni minns var detta mycket länge sedan och jag hade ingen skärm att stirra på under resan). SL hade haft en poesitävling och vinnarnas dikter hade på vissa platser fått ersätta reklamskyltarna. Jag var ung och hade nyligen upptäckt poesin. Läste allt. Ryckte på axlarna. Lät blicken vandra vidare. Men en dikt nådde genom bruset rakt in i mig. Läste om och om igen. Lärde mig utantill. Särskilt sista biten: "Säg nu inte igen (tröstande) att det är vägen som är målet. Det vet ju både du och jag: Bara accelerationen mättar". Men jag älskade varje ord.
Visst var jag ung men jag litade inte helt på mitt minne. Bilder kunde jag inte ta, och inte heller leta efter texten på internet och lägga till som favorit (som ni minns utspelar sig detta för mycket länge sedan). Så jag krafsade ner dikten på ett kvitto för att kunna läsa den igen. Senare skrev jag ner den med grön penna i min poesibok. På fotot kan ni läsa den i sin helhet.
Nu är det år 2015. För en stund sedan fick jag mig tio ovanliga minuters avsaknad av distraherande ljud. Pratsamma sonen hade somnat, och jag hade glömt att ta med mig den vanligen tanketystande (och därmed ångestdämpande) ipodden till duschrummet. Vad dyker då upp i huvudet, efter så många år? Jo förstås, något jag läste för länge sedan: "Säg nu inte igen (tröstande) att det är vägen som är målet. Det vet ju både du och jag: Bara accelerationen mättar".
Tänkte:
1) Måste kolla om jag skrev ner den där dikten i poesiboken - (check)
2) Måste söka dikten på internet (det går ju nu) för att se vem som skrev den (undrar om SL ens publicerade författarens namns under?) - (försökte men hittade bara denna blogg där det står att citatet är från en Sara Robersson som jag inte kan hitta på internet)
3) Måste få denna dikt att nå fler människor, genom Facebook och/eller bloggen (det går ju nu) - (check)
Hoppas ni gillar den. Annars kan ni bara släppa, glömma och gå vidare. Så som vi brukar göra nuförtiden, när vi tittar ner i våra smart phones.
PS: Om någon vet vem som skrivit dikten, skulle jag gärna vilja veta!
Lustigt. Jag hittade din bloggpost när jag ännu en gång försökte ta reda på vem som skrev den här dikten. Sedan 1997 har jag ofta, nästan dagligen, den där raden i huvudet ("Bara accelerationen mättar"), men kommer bara ihåg det sista stycket av dikten. Därför blev jag väldigt glad när du skrivit ner hela. Tyvärr har jag ingen information om vem som skrev den. Hoppas att dina efterforskningar ger resultat.
SvaraRaderaRoligt Erik! Tycker den är så bra att den borde fastnat hos fler. Och så underligt att det inte går att hitta författaren i internets era. Hör av dig om du hittar svaret! Jag uppdaterar här om jag hittar det.
RaderaJag fastnade också för denna dikt och hade den nedskriven. Men jag vet inte på rak arm vem som skrivit den tyvärr. Den är underbar.
SvaraRaderaDet är så roligt att det finns fler än jag som söker på den där raden. Så fin dikt! ❤️
RaderaDet är Sören Robertson, men det kanske ni redan har tagit reda på🙂
RaderaSå rörande att någon svarade efter all denna tid.
SvaraRaderaLesgoski