Hyllning till en dikt av okänd författare, 18 år senare

Det var sommar. Året var 1997. Det var på den tiden vi inte hade några smart phones, och det kunde dröja veckor eller månader tills man kom åt att koppla upp sig på Nätet, där en relativt liten informationsmängd fanns tillgänglig.

Jag var i Stockholm för att se min nyfödda systerson för första gången. Åkte tunnelbana och såg mig omkring (som ni minns var detta mycket länge sedan och jag hade ingen skärm att stirra på under resan). SL hade haft en poesitävling och vinnarnas dikter hade på vissa platser fått ersätta reklamskyltarna. Jag var ung och hade nyligen upptäckt poesin. Läste allt. Ryckte på axlarna. Lät blicken vandra vidare. Men en dikt nådde genom bruset rakt in i mig. Läste om och om igen. Lärde mig utantill. Särskilt sista biten: "Säg nu inte igen (tröstande) att det är vägen som är målet. Det vet ju både du och jag: Bara accelerationen mättar". Men jag älskade varje ord.

Visst var jag ung men jag litade inte helt på mitt minne. Bilder kunde jag inte ta, och inte heller leta efter texten på internet och lägga till som favorit (som ni minns utspelar sig detta för mycket länge sedan). Så jag krafsade ner dikten på ett kvitto för att kunna läsa den igen. Senare skrev jag ner den med grön penna i min poesibok. På fotot kan ni läsa den i sin helhet.

Nu är det år 2015. För en stund sedan fick jag mig tio ovanliga minuters avsaknad av distraherande ljud. Pratsamma sonen hade somnat, och jag hade glömt att ta med mig den vanligen tanketystande (och därmed ångestdämpande) ipodden till duschrummet. Vad dyker då upp i huvudet, efter så många år? Jo förstås, något jag läste för länge sedan: "Säg nu inte igen (tröstande) att det är vägen som är målet. Det vet ju både du och jag: Bara accelerationen mättar".

Tänkte:
1) Måste kolla om jag skrev ner den där dikten i poesiboken - (check)
2) Måste söka dikten på internet (det går ju nu) för att se vem som skrev den (undrar om SL ens publicerade författarens namns under?) - (försökte men hittade bara denna blogg där det står att citatet är från en Sara Robersson som jag inte kan hitta på internet)
3) Måste få denna dikt att nå fler människor, genom Facebook och/eller bloggen (det går ju nu) - (check)

Hoppas ni gillar den. Annars kan ni bara släppa, glömma och gå vidare. Så som vi brukar göra nuförtiden, när vi tittar ner i våra smart phones.

PS: Om någon vet vem som skrivit dikten, skulle jag gärna vilja veta!

Midsommarväder och värdsliga problem

Midsommar. Det enda som påminner mig här om midsommar är dagens väderprognos. Växlande molnighet med skurar, särskilt framåt eftermiddagen och kvällen. Kanske hinner jag köpa lite jordgubbar på vägen hem från jobbet?

Arbetsdagen skulle bland annat innehålla ett viktigt möte som fodrade vårdad klädsel. Bara ett fåtal rena kläder kvar i garderoben (tack vare senaste tidens ostadiga väder, då jag inte vågat tvätta och hänga ut), så jag gav mig på att dra ner fina vita byxdräkten. Ett par av mina få märkeskläder. Fick involvera maken p g a att morgonstress och påklädning av besvärligt barn inte rimmade väl med svärmoderns design av våra garderober (att hon fick välja denna då det begav sig är ett annat kapitel). Byxdräkten kom på, men barnpåklädningen fortsatte att krångla och involverade en hel del sittande på huk och på golvet med benen i kors.

Snart kom jag iväg. Med klackar för en gångs skull, det passar till byxdräkten. Gick så snabbt jag kunde och tittade varannan minut på det icke solbrända område på min vänstra handled, där klockan brukar sitta. Men eftersom den inte visat rätt de senaste dagarna (trots batteribyte) hade jag lagt den i väskan, och planerat att köpa en ny efter jobbet.

Väl framme pratar jag med en kollega, vänder mig sedan och går iväg.
- Vänta, säger hon. Ja, precis som jag trodde...
Tittar så gott det går på min bakdel som hon precis synat. Där finns ett stort hål, hela grenen gapar öppen. Bara till att knyta den vita märkeskavajen om rumpan och låtsas som ingenting. Snart ska jag iväg på vårdad-klädsel-mötet. Nye chefen ville följa med, upp och ner för broar genom staden. Fram till den viktiga personen. Kände mig givetvis varken elegant eller bekväm...

Fortsättningen på arbetsdagen visar sig innehålla ytterligare två oplanerade möten med några av mina mest betydande affärskontakter... Knyt kavajen runt midjan, knyt loss kavajen, fram och tillbaka. Inte ens när jag byter om på stranden har jag sådant bekymmer med att skyla mig.

De oväntade mötena gör förstås att jag kommer ut från jobbet senare än planerat. Jag behöver verkligen en fungerande klocka, och jag behöver verkligen ett par hela byxor. Äntligen kommer jag ut i gränden. Midsommarhimlen är regntung. Jag tittar på min bleka vänstra handled flera gånger på väg till klockaffären, för att se om jag kommer hinna till förskolan innan den stänger, och om det kommer bli med eller utan klocka och med eller utan hål i byxorna. Ångrar klackarna. Fixar klockan (det räckte med en annan batterityp). Tittar oroligt på himlen. Hittar ett par fantastiskt sköna färgglada byxor, som det visar sig vara reapris på. Regnet börjar skvala. Fötterna halkar omkring inne i sandaletterna. Efter en halvtimmes snabb promenad kommer jag fram till förskolan. Min son är sista barnet kvar. Byxorna håller på att ramla av (tog en stor storlek så de inte skulle spricka, och hade inte haft tid att kolla hur de egentligen skulle knytas). Men vilken lycka! Hade fixat allt det värdsliga. Och fått nya byxor. Men det bidde inga jordgubbar.

Glad midsommar till alla som firar (och oss andra med)! Trevlig helg!

Med musiken som drivkraft

Musiken i skolan har tagit stryk av den italienska statens sparpaket. Francesca Seri på musikskolan Giuseppe Verdi i Venedig gör sitt bästa för att ändå låta så många barn som möjligt få möta musiken. Hon är övertygad om att musik gör gott.

Tretton barn har trotsat regnet och blåsten denna fredagskväll för att sjunga i musikskolan Giuseppe Verdis barnkör. Skolan huserar i ett före detta notariekontor på torget Campo San Bortolo, mitt i Venedig. Där räknemaskiner en gång smattrade hörs nu toner från fiol och piano.

Köreleverna går in i lektionssalen och fäller upp varsin vit plaststol. Åttaåriga Livia kliver upp på stolen men når ändå inte upp till klädhängaren. Hon tittar upp under den bruna luggen och ber om hjälp att hänga upp kappan. Ledaren Francesca Seri sätter igång direkt. Det är bara två veckor kvar till julkonserten. I år ska de uppföra en musikal om Tummeliten.

Francesca Seri låter ofta sina barnkörer uppträda på teaterscener i samarbete med skådespelare och barn från dansskolor. Hon tror att körmedlemmarna kan känna rytmen bättre genom att koppla samman sången med enkla koreografiska rörelser. Dessutom går deras proffsiga musikaluppsättningar hem bättre hos publiken. Barnen känner sig som riktiga stjärnor. Men det är inte bara uppträdandena som gör mödan värd.

– De glada sångerna får mig på gott humör, säger Giulia och spricker upp i ett leende. Hon är nio år och sjunger i kören sedan hon var fyra.

Nu ska vi sjunga

En tonårig kille med markerade ögonbryn och röda glasögon ackompanjerar kvällens körövning på piano. Barnen sitter uppradade i två halvcirklar. De utgör en färgglad blandning av collegetröjor och koftor, flätor, tofsar och snaggade hjässor. Drygt hälften når ner till golvet. Hade Cornelis Vreeswijk hört deras sång skulle han nog ha sagt att ”dom låter starka och fina som bara ungar kan”.

Francesca Seri står framför dem och sjunger med tydliga munrörelser. Hon dirigerar och blandar in ett stort mått av skådespel. Känslorna som ska komma fram genom sången syns i hennes ansikte och i hennes kroppsspråk. Tummeliten är först ledsen – hon gnuggar ögonen och drar ner mungiporna, sedan glad – nu ler hon och höjer armarna över huvudet.

När barnkören efter tre kvart byts ut mot den dubbelt så stora ungdomskören blir rörelserna och minspelet lugnare. Det är uppenbart att det är skillnad på att leda barn, ungdomar och vuxna. Francesca Seri har erfarenhet av att leda alla åldersgrupper. Så här beskriver hon hur det är att leda en barnkör:

– Det kräver mer energi. Du måste hela tiden fånga deras uppmärksamhet genom gester, blickar, sättet du rör dig på... Det blir särskilt energikrävande under en konsert. Men barnen ger mig stor tillfredsställelse också, säger hon.

Skolan Giuseppe Verdi – döpt efter grundarens förfader

Kören är en av flera projekt på musikskolan Giuseppe Verdi. Den grundades år 1995 av Francesca Seri och är nu den största privata musikskolan i Venedig. I år har den 400 elever, främst barn och ungdomar.

Vad är skolans mål?

– Musik åt alla, säger Francesca Seri. Alla ska ha rätt att få närma sig musiken på ett lekfullt sätt.

I hennes eget liv spelar musiken en central roll. Den är jobb, fritid och ligger i generna. På mammans sida är hon nämligen släkt med den berömde 1800-talskompositören Giuseppe Verdi. Hennes ursprungsfamilj har alltid gillat musik men varken studerat eller jobbat med den.

– Jag är den första som tar upp musiken igen efter maestro Verdi, säger Francesca Seri.

Nu verkar musiken vara tillbaks i familjen. Maken Vincenzo Caggiula är yrkesviolinist och åttaårige sonen Massimo har absolut gehör.

Musik till alla

Men alla får inte musiken med modersmjölken. För att nå skolans mål och erbjuda musik åt alla försöker hon ta sig in i den allmänna skolan. Detta är angeläget eftersom musikämnet får mindre och mindre plats på grund av olika besparingsreformer. I låg- och mellanstadiet ska det enligt skolplanen finnas musikundervisning, men den ska skötas av lärare som är specialiserade på andra ämnen. Eftersom de inte har specifik ämneskunskap blir musiken lidande. Antingen lärs den inte ut alls eller så lärs den ut dåligt.

Tvåbarnsmamman och mellanstadieläraren Francesca Barzazi är upprörd.

– Får det vara så här i operamusikens hemland? undrar hon.

Hon berättar att föräldrarna ofta betalar extra för att ge barnen möjlighet att ha musik med kompetenta lärare. Tack vare denna typ av privata anslag har några låg- och mellanstadieskolor i Venedig kunnat köpa in 10-15 musiklektioner per år av musikskolan Giuseppe Verdi.

De barn som inte får musik i skolan och vars föräldrar inte kan bekosta några privatlektioner kan ändå få spela och sjunga. Musikskolan erbjuder nämligen gruppkurser – till exempel körsång – till lägre priser.

– Tanken är att alla ska ha råd att vara med, säger Francesca Seri.

Prisexempel musikskolan Giuseppe Verdi

Gruppkurser: 95 euro per år

Privatlektioner: 14 euro för 30 minuter, 24 euro för 60 minuter

Musikens betydelse för barn

Men varför är musiken viktig? Francesca Seri är övertygad om att den spelar en avgörande roll i barns utveckling. Den har betydelse för koordinationen eftersom den hjälper hjärnan att kontrollera handrörelser och andning bättre.

– Vissa saker måste du lära dig som barn för sedan kan det vara för sent, tror hon. Senare i livet har musiken inte samma positiva effekter.

Vikten av körsång

Just körsång har enligt Francesca Seri några specifika fördelar. Rent praktiskt lär sig barnen att komma ihåg texterna och att följa dirigenten. I ett större perspektiv tror hon att körsången tränar dem i disciplin och i att göra rätt sak vid rätt tillfälle.

– Dagens barn är överstimulerade och behöver lära sig att koncentrera sig, säger hon.

Hon tror även att körsång utvecklar barnens sociala kompetens. De lär sig att samarbeta och att lyssna på andra.

Att lära ut blockflöjt på tio timmar

Men hur lär man ut musik till barn? Francesca Seri har flera förebilder inom musikpedagogiken. I sitt arbete som körledare för barn låter hon sig inspireras dels av ungraren Zoltán Kodály, dels av tysken Carl Orff. För blockflöjtsundervisning har hon en egen metod.

Blockflöjten används mycket i grundskolan. Den är billig, liten och relativt lättspelad. Men när lektionerna är få känns det angeläget att ändå ge barnen möjlighet att spela något som låter som musik. Därför har Francesca Seri utvecklat en egen pedagogik. Den bygger på att lära barnen att hålla fingrarna på olika sätt beroende på hur dirigenten står. De tar en ton när hon står med armarna upp i luften som ett V, en annan när hon har armarna längs kroppen och så vidare. Efter ett par lektioner kan eleverna tillräckligt många fingersättningar för att kunna spela en melodi. Snart kan de spela flera stycken, utan att ha behövt lära sig varken att spela skalor eller läsa noter.

Kultur i motvind

Trots att Francesca Seri brinner för sitt arbete känner hon ibland att hon jobbar i uppförsbacke. Hon har bett kommunen om ekonomiskt stöd för sina projekt men har alltid fått avslag.

– Jag har vänt mig till alla möjliga kontor, flera gånger, men utan resultat, säger hon uppgivet. Hon tycker rent allmänt att Venedigs kommun lägger för lite pengar på kulturen.

Trots allt jobbar hon på med sin musikskola. Dagarna är långa och ansträngande men Francesca Seri känner att hon har ett socialt ansvar. Hon måste kämpa för sitt och skolans mål – musik åt alla.

(Detta reportage skrev jag för exakt två år sedan, när jag läste journalistik på Karlstads universitet. Skolan och artikelns innehåll är fortfarande aktuella, för mig, för Francesca Seri, för Venedig, för musiken.)

Musikskolans hemsida:  http://www.scuoladimusicagiuseppeverdi.it/

Madonna della Salute-festen

Idag är det helgdag i Venedig och man firar La Salute (eller egentligen Madonna della Salute). Man firar att Venedig blivit räddad från pesten och man går till Salute - kyrkan som byggdes för att tacka den heliga jungfrun för att hon befriat staden från denna sjukdom. Nu går man dit och ber om god hälsa för nära och kära.

Som så många religiösa högtider har även denna blandats upp med kommers: ljus att tända i kyrkan säljs utanför kyrkan, hundratals färgglada ballonger och allsköns godsaker finns runt hörnet.

Jag har alltid gillat La Salute. Tror det är för att den med mörker, tända ljus, kyrka och gottis är den tradition som mest påminner om min barndoms skånska jular.

I år  (på gårdagskvällens "förhandsvisning") lyckades vi äntligen ta med sonen till detta firande. Det var härligt.  Hans lycka över att få välja vilken ballong han ville och över den allmänna feststämningen... Det vill vi göra om igen nästa år!

I väntan på julen

Oktober börjar gå mot sitt slut. Tråkiga november står för dörren, en lång seg transportsträcka på väg mot DECEMBER och JULEN.

Jag älskar julen. Och i synnerhet älskar jag den SVENSKA julen. Hur så många människors förväntningar och barnsliga glädje i kombination med massor av stearinljus, adventsljusstakar och adventsstjärnor lyser upp mitt i den mörka och kalla vintern. Min erfarenhet är att italienarna i allmänhet inte har samma känslor för julen.

Tyvärr vågar jag inte fira jul i Sverige längre. I alla fall inte så länge jag reser med ett litet barn. Vi har så dåliga erfarenheter av att flyga på vintern (försenat bagage som leder till julafton utan julklappar, landning i Oslo i stället för Göteborg pga dåligt väglag osv) så vi föredrar att besöka Sverige under sommarhalvåret.

Så när jag nu måste fira jul i Venedig försöker jag göra det bästa av det. Dels försöker jag bli en julmissionär, vilket funkar ganska bra. Jag har fått många italienska vänner och kollegor att upptäcka julmusik, glögg och pepparkakshus. Anordnar så gott som varje år en liten julfest där jag försöker "frälsa" ytterligare några personer.

Har tyvärr inte lyckats frälsa min italienske make ännu. MEN den treårige sonen verkar ha blivit en julälskare! Redan nu frågar han varje dag om det är jul snart, om vi inte kan börja förbereda NU. Han minns granen, polkagrisstängerna, paketen, pepparkakorna och lussekatterna, musiken...

Så nu går vi i väntans tider han och jag. För innan det blir första advent får vi ju inte göra någonting!

Men kanske får man redan uttrycka en önskan: Må det bli en god jul för oss alla!

Jämställdhet?

Idag var det dags för första föräldramötet inför treårige sonens förskolestart. Tjugofyra barn ska skolas in och representanter för tjugo barn var där. Könsuppdelningen var följande:

- 1 moster (med systerdottern)
- 2 föräldrapar (mamma och pappa till samma barn)
- 17 mammor
- 1 pedagog med psykologi-inriktning
- 7 kvinnliga förskolelärare
- 4 extra personal (3 kvinnor, 1 man)

Totalt 35 personer - 3 män, 31 kvinnor, 1 flicka

Jag vet inte om det beror på att jag är svensk eller på att jag inte tycker om att få mina fördomar bekräftade, men det kändes bara så väntat att jag blir trött.

Ok (eller kanske inte?) att nästan hela personalstyrkan består av kvinnor. Men varför var vi så många mammor, och så få pappor, och INGEN pappa utan mamma? Ska försöka mig på att ge några svar:

- De två föräldra-paren som var där tar hälften av ansvaret för barnen och deras uppfostran, ger barnen lika delar kärlek, närhet och tid. Både mamman och pappan (jag känner båda familjerna) tycker det är viktigt att få vara med och höra om barnets framtid på en ny skola. Härligt. Tyvärr ganska ovanligt här i trakterna. Men ändå, det finns och inger hopp om framtiden.

- Vissa mammor var gravida och därför, enligt italiensk vana, hemma och lediga. Praktiskt och bra i detta fall.

- Vissa mammor jobbar inte. Av olika anledningar. Till exempel för att barnomsorgen inte är tillräcklig. I augusti tar ingen hand om dina barn (om du inte har närboende friska och lediga far- och morföräldrar). Och när ett normalt jobb är cirka 10 timmar (om man räknar jobb, lunchrast och vägen från och till jobbet) så täcker dagis/förskola ofta cirka 7-8 timmar. I bästa fall. Och om någon ska säga upp sig för att ta hand om barnen så är det så väldigt sällan mannen. För han tjänar oftast bäst. Och tycker inte alltid att han är så "bra med barnen", inte som deras mamma i alla fall.

- Vissa mammor arbetar liksom sina män men det är ändå självklart att när det gäller barnen så är det mamma som ska hålla i tyglarna. Ibland är det roligt, ibland är det arbetsamt. Men kanske skulle även en man ha glädje av att göra det då och då. Och kanske skulle mamman ibland vara glad för lite "avlastning" eller som man kan kalla det på svenska, "delat ansvar" och därmed delad glädje och i slutändan dubbel eller kanske trippel glädje. För barnet uppskattar nog också två delaktiga föräldrar som delat på arbete, ansvar, lek och glädje.